Lillagris

Den 4 April 2016 kl. 22:05 föddes vår underbara Elise Ilse Rose-Marie Ankarstav Engström. Men vägen från första värkarna till att slutligen få vår fina dotter i famnen var lite längre än dessa två meningar...

Lördag 2 April

Det har gått 5 dagar över tiden då Elise var beräknad. Fem dagar som snarare kändes som fem veckor. Jag kan säga att jag verkligen var trött på att vara gravid!

Jag och Rickard vaknade upp till denna lördag och vi hade redan bestämt att idag skulle vi gå på loppis. Vi började med att åka till Vänersborgs loppis och kolla efter lite babygrejer samt broderigarn. Vi hittade lite garn i alla fall. Sedan åkte vi till Trollhättans loppis och tittade där med men hittade inget speciellt och vi slutade utflykten med att åka till en pizzeria i Vänersborg för att käka "chipset". Under hela vår vistelse på de olika loppisarna hade jag kraftiga sammandragningar men det var inte att jag tänkte på det något nämnvärt eftersom jag dragits med sammandragningar i stort sett hela graviditeten. Det va bara lite väl många nu på kort tid men inget som gjorde ont så jag la inte så mycket tanke på att det kanske började närma sig på riktigt. När vi kom hem satte vi oss i sängen och jag började brodera korsstygn medan Rickard grejade med datorn eller om det var mobilen. Runt kl.15 kom värkarna. Det började med någon enstaka ibland, kunde vara 20 minuter mellan dem, sen kom de tätare och jag bestämde mig för att ta en dusch, det hjälpte riktigt bra men jag var irriterad över att jag inte kunde ligga i ett skönt bad eller ens kunna sitta skönt i duschen. Efter en låååååång dusch så ringde jag förlossningen och pratade lite samt förvarnade dem över att jag börjat få värkar och att jag kanske måste åka in om de blir tätare eller värre. Det var ca 6-8 minuter mellan varje värk när jag satt med dem i telefonen. När det hade gått ca 2 timmar från första värken så försvann värkarna plötsligt och jag hade tagit två alvedon. Jag kände mig bara lite utmattad efter dessa två timmar men detta var ingenting emot vad som komma skall. Rickard och jag bestämde oss ändå för att åka och lämna hundarna hos respektive hundvakt ifall vi måste åka in mitt i natten så behöver inte hundarna sitta ensamma så länge. Under kvällen hade jag lite molnande värk men inget som jag reflekterade över. Vi gick och la oss och jag somnade som vanligt och utan värk.

Söndag 3 April

Vaknar tidigt, ca kl 6-7 av att värkarna börjat komma tillbaka. Låg hela morgonen och klockade. De va väldigt oregelbundna och det var mellan 2-10 minuter mellan varje värk och de va lite olika starka. Varje värk varade mestadels 50 sekunder. Räkna till 50 så tycker ni att det är en evighet men en värk på 50 sekunder uppleva inte så lång som den är. Vid kl 10 var jag mycket trött och även ledsen för att jag hade ont, va hungrig och EXTREMT trött. Ringde förlossningen igen och bad om att få tid för kontroll och det fanns då tid kl 17. Låg i sängen hela tiden och väntade på att tiden skulle gå. Värkarna höll i sig med snitt 6-7 minuters mellanrum. Andades igenom varje värk och försökte sova mellan värkarna. Att få sova 5 minuter när man var så trött som jag var kändes som att jag sov 15-30 minuter varje gång. Men piggare blev man inte. Rickard hade gjort en hemmagjord värmekudde av ett örngott och ris som han fick springa och värma hela tiden samt ge mig macka och dricka. Vid kl.16:30 kom Peter och körde in mig och Rickard till förlossningen och där fick jag lägga mig på en obekväm brits och så kopplade de upp mig mot...jag, vad det nu heter, en maskin som mäter värkarnas styrka och hur täta de är samt bebis hjärtljud. Barnmorskan som var där gillade jag inte då hon verkade lite bitter. Efter ca en timme så kommer hon in och säger att allt ser bra ut... trots att Elise hade hjärtslag på 160-180 slag/minut och hon brukade normal ligga på 135-145 slag. Under värkarna hade jag även kissat ner mig... dock p.g.a. Rickard som satt och skojade med mig så jag skrattade och inte kunde hålla mig. Men i hopp om att få bli inlagd skyllde vi på att jag hade kissat på mig p.g.a. värkarna. Hon kollade då hur öppen jag var och tyvärr var bara halva tappen utplånad, alltså inte öppen alls så det var bara att vända hemåt igen. Både jag Peter och Rickard var lagom besvikna men det var bara att ta det... Med mig hem fick jag även e såkallad "sovdos" som består av ett gäng piller som man ska ta. Dessa piller påverkar inte förlossningen eller den såkallade latensfasen men man blir bedövad och REDIGT berusad. När jag tog tabletterna tog det ca 30 minuter innan jag verkligen kände av dem och då hade jag jättekul, var lagom flummig och försökte sno åt mig massor av smörgåsar från Rickard som åt i sängen bredvid mig medan vi kollade på film. Fråga inte vilken film för jag va så väck i huvudet så jag minns bara dessa mackor som var skitroliga! Sen somnade jag. Runt midnatt behövde jag gå på toa men va så berusad av tabletterna så Rickard som var vaken fick hjälpa mig att ta mig till toaletten och tillbaka. Sedan somnade jag om. Vid 2 på natten vaknade jag igen och då var jag lite mer klar i skallen och kunde gå på toan själv.

Måndag 4 April

Vaknar kl. 4 och är helt klar i huvudet och med det var min första tanke "FAN...tabletterna har nog slutat värka...". Efter ca en halvtimme så fick jag bekräftat. Värkarna kom precis som på söndagen, ganska kraftiga, ca 1 minut långa och med 6-7 minuters mellanrum. Rickard som hade planerat att åka till jobbet kommer inte längre än till ytterdörren då jag bryter ihop och grinar om att han måste vara hemma med mig. Trots att han inte kunde göra ett skit eller ens prata med mig eftersom jag bara låg med värkar så var det tryggheten av att veta att han fanns där som gjorde mig lugn. Innan alla värkar så hade jag tänkt att "bara jag inte är ensam så går det bra". Men när jag låg där och pinades genom värkarna så var det bara Rickard i hela världen som dög så det var väldigt viktigt för mig att bara veta att han var hemma, även om han skulle sitta i vardagsrummet och titta på tv.

Efter 4 timmar så är jag HELT slut och ligger mest och grinar över att jag inte får sova och är arg över att värkarna inte kommer tätare...var liksom inne på mitt andra dygn med värkar och energin är helt slut trots att jag fått sova ca 8 timmar på min sovdos. Strax efter kl 10 får jag nog och ringer förlossningen och säger att jag kommer in och tänkte stanna varken jag är tillräckligt öppen eller ej. Sagt och gjort Peter hämtar mig och Rickard igen och vi åker in. Väl inne får vi vänta i väntrummet ett litet tag medan de fixar ett rum åt mig. Mellan värkarna så har vi det ganska trevligt, sitter och skojar och pratar i-landsproblem. Efter ett tag får jag komma in på ett rum och de kopplar upp mig igen på maskin för att mäta värkar och Elises hjärtslag. Denna gång håller hon sig på ca 140 slag. Värkarna har fortfarande inte blivit tätare och efter ca en timme (tror jag) så får Peter lämna rummet för att de ska se hur öppen jag är. När barnmorskan säger "jag har bra nyheter, du är öppen 3cm och får stanna" så kände jag glädjetårar bränna i ögonen. ÄNTLIGEN! Jag ber om att få ett rum med badkar samt lavemang och barnmorskan försvinner ut igen och ska återkomma när allt är klart för mig. När Peter kommer in på rummet igen så skojar jag och Rickard med honom om att vi måste åka hem IGEN. Då ser man hur arg Peter blir så vi var snabba med att säga att vi skojade. Men vi passar då på att lura tjejerna nere på jobbet och de reagerade med samma reaktion som Peter. Men sedan sa vi att vi skojade och då blev de mindre arga hehe.

När jag hade fått mitt lavemang och det nya rummet var klart för mig så åkte Peter hem och kvar var Rickard. Jag provade att bada det första jag gjorde och Rickard satte på en film på datorn som vi hade med oss men jag kunde inte koncentrera mig på filmen så vi stängde av. När jag hade badat lite och efter några värkar tröttnat så gick jag upp och satt på en liten stol och gungade, det hjälpte ganska bra. När barnmorskan kom efter ett tag så kopplade hon upp mig igen för att mäta värkar och hjärtslag. Jag var mycket trött nu och försökte åter igen sova mellan värkarna som inte blivit ett dugg tätare. Klockan var nu mellan 13-15 tror jag. Jag frågade om jag fick prova lustgasen och hon visade hur den fungerade, började på 50% gas 50% syre. Även Rickard fick prova lustgasen och började skatta av den. Jag skrattade inte alls av gasen, men det var för att jag hade så ont. Då skrattar man inte. Vid kl 16 så skulle de åter igen se hur mycket jag öppnat mig och då var jag 5cm öppen och jag skulle då få min ryggmärgsbedövning. Det är en narkosläkare som måste ge denna bedövning så man fick vänta på att läkaren skulle få tid för mig. Tiden rann iväg och jag fick starkare och tätare värkar. Lustgasen ökades till 60/40 men när jag låg där och sög in gasen allt jag orkade och det knappt hjälpte så ökade de till fullt ös med gasen. Inhalerade gasen som en drog och blev helt väck i huvudet ibland. Värkarna var just nu fruktansvärda och jag skrek i masken och bad om att få min satans bedövning. Rickard satt bredvid och stöttade mig hela tiden och tittade upp på skärmen för att se när siffran på värken skenade upp och iväg för att sedan börja gå över. Han fick inte röra mig just nu och istället så slet och drog jag i sängen under värkarna och sög in lustgasen under värkarna. Jag minns att han och barnmorskan som var med oss satt och samtalade, jag låg mest där och lyssnade även om jag inte minns vad de pratade om. Runt kl 18 så kollade de igen hur öppen jag var och nu var det 9cm öppet och jag fick beskedet "nu är det värsta över, du kommer inte få någon bedövning för det hann vi inte ge dig, ryggmärgsbedövningen är till för att ta bort smärtan vid öppningsskedet och du har bara en knappt cm kvar". Jaha tänkte jag men då har jag alltså varit så duktig att jag klarade det på enbart lustgas. Strax efter beskedet om att jag inte får någon bedövning och att "det värsta är över nu" så kände jag mig plötsligt bajsnödig under värkarna. Från att haft ont i mage och rygg flyttade det sig nu mer och mer bakåt. Jag hade inte alls ont längre men det spännde fortfarande i ryggen och den bajsnödiga känslan ökade. Barnmorskan frågade då hur det kändes och jag sa att jag ville bajsa. "va bra" fick jag som svar, "det är krystningsvärkarna som kommit igång nu. Nu är det din tur att börja jobba"... SKOJAR DU MED MIG?! tänkte jag. Jag var så slut och ville bara sova och så får man höra att man ska börja jobba. Ja, vad har man för val?! Det går ju inte att bara ge upp och gå hem och säga att man kommer tillbaka en annan dag.

När krystningsvärkarna kommit igång ordentligt så tog de bort min kära lustgas eftersom den inte gjorde någon nytta längre och de försökte hjälpa mig att krysta rätt samt att de försökte töja mig den sista cm och få Elise över "kanten". I det ögonblicket så hade barnmorskan sönder hinnan och SPLASH sa det och vattnet gick som en explosion rakt ut och eftersom jag låg på sidan så kunde jag inte se om jag dränkte den stackars barnmorskan men jag såg att det kom typ överallt och nästan på Rickard som satt och hade armbrytning med mig. Efter några värkar så avtog de. Det var ca 10 minuter mellan varje värk och jag var i himlen, jag kunde passa på att sova hela 10minuter!!!! När värkarna inte kom tätare fick jag dropp som skulle dra igång det hela och det gjorde det. Jag hade fått in tekniken om hur man skulle krysta och jag kunde efter ett tag få ihop 5-6 krystningar på en värk istället för knappt tre. Nu hade jag ledsnat totalt och det hjälpte inte av att höra att barnmorskorna sa att det kunder dröja till långt efter midnatt med att få ut ungen eftersom hon inte hjälpte till att ta sig ut. Jag krystade som en idiot och sket i att andas under värkarna för NU SKA UNGEN UT tänkte jag och pressade på som en idiot och drog och slet samtidigt i Rickards arm medan han med den andra handen fick badda med kallt papper för man svettades som en gris. Jag hade sånt flyt kände jag även om det tog sååååååå lång tid. Plötsligt kläcker Rickard ur sig "jag måste gå på toa" och paniken sköljer över mig och jag minns att jag vägrar låta honom gå på toa men så tänkte jag att om han är snabb kan han springa direkt efter nästa värk och hoppas han hinner tillbaka innan en ny kommer. Han hann!

Efter 3,5 timmes krystande så säger barnmorskan att jag måste lägga mig på rygg för att nu är det så nära att ungen kommer på nästa värk. Med lätt ångest och lite gnäll om att jag inte vill lägga mig på rygg så gjorde jag det ändå och så kom en värk. När jag krystar för andra gången den värken så säger de att jag inte får släppa efter. Plötsligt känner jag en brännande känsla och även en känsla av att "nu går benen av och jag kommer klyvas mellan benen upp till naveln"... Det var en smärta utan dess like och jag har nog aldrig skrikit så högt och brutalt någonsin men jag visste att jag måste fortsätta krysta och plötsligt känner jag hur smärtan försvinner och lillan kommer ut. Äntligen är allt över och jag får strax efter en skrikande liten skrutta på mitt bröst, som även passar på att kissa ner mig. Kl. 22:05 blev jag och Rickard föräldrar till lilla Elise. Jag fick sy några stygn men det var inte så skadat och sedan fick vi vila lite och en barnmorska kommer in med saft, kaffe och mackor till oss. Aldrig har dessa polarmackor med ost, gurka, sallad, tomat och paprika varit så goda som då! När Elise blivit mät och vägd fick Rickard klä henne i sin nyinköpta pyjamas med små kaniner på och hon fick min gamla mössa på sig som jag hade när jag föddes. Sedan fick vi ett rum på BB och vi somnade ganska stenhårt alla tre.

Det hade varit tre tuffa dagar (speciellt den sista) men jag fick tillslut min kära dotter som jag älskar över allt annat! Men jag är så otroligt tacksam över att jag först fick min underbara Rickard, utan honom hade jag (vi) inte fått henne och hade han inte funnits vid min sida under förlossningen hade jag inte klarat det mentalt. Bara av att han fanns där gjorde allt. Det var bara en bonus att han orkade med mitt gnäll om att jag ville ha kallt papper i pannan. Är lika stolt över honom att han var med som att jag klarade förlossningen på enbart lustgas, speciellt när jag hade varit så inställd på att jag ville ha massa olika bedövningar och faktiskt skulle få det.