Lillagris

Jag känner dock att min design är lite gammal! Den är väl en sådär ca 2 år gammal nu? :S

Dock är jag ju totalt värdelös på detdär med att designa min blogg så jag får väl be Sandra om hjälp.

Nu sitter jag här med en fet envis förkylning på halsen (bokstavligen) men jag sitter och knarkar ipren, alvedon, förkylningstabletter och hostmedicin så jag står väl ut men det känns ju sådär att börja nya jobbet med att vara sjuk. Får helt enkelt bita ihop och ta det. Förkylningen går förhoppningsvis över om ett par dagar men det är svårt att sova på natten när hostan håller en vaken till och från, plus att man vaknar tidigt och kan knappt somna om igen.

Nu kanske jag ska berätta lite om mitt nya blivande jobb? Jag har alltid viljat jobba med djur eller att bli yrkeschafför. Att få jobb på djuraffär är riktigt svårt. De är kräsna och de som får jobb där stannar för evigt så möjligheterna kommer inte så ofta. Jobb som yrkeschafför finns alltid och jag hade sökt jobb som MC-bud. CVt kom in till företaget typ någon gång på kvällen på torsdagen och på morgonen i fredags ringde de mig. Nu har jag jobb som MC-bud på heltid med fast lön plus provision. Börjar nu i veckan någon gång med min intruduktion. Först ska jag åka 2 dagar med en kille i budbil så jag får lära mig lite rutiner och PDA. Sedan ska jag göra ett kunskapsprov för att se vad jag kan och sedan så börjar jag köra. Vi får ju hoppas på att vintern tar slut fort i år med tanke på att jag ska köra mc oavsett väder =P

Det finns en jobbig sak med att börja det nya jobbet. Det är som natt och dag om man jämför med McDonald´s. Jag kommer jobba ute instället för inne, fasta tider istället för oregelbundna, annan lön, och mycket ensamt istället för ett team. Det är ju bara jag och min mc. Det jag kommer sakna mest när det är snöstorm eller ösregn är kanske det varma och sköna köket men jag gillar utmaningar så jag kommer inte klaga när det är dåligt väder. Men mest kommer jag sakna mitt team. Jag har absolut inte något emot att arbeta ensam men man har ju jobbat nästan två år med dem och de är ju som en familj för en. Därför är det med tungt hjärta jag lämnar dem! Men jag måste ju tänka på mig själv också och min framtid och om vad jag vill göra.