Onsdagen den 13 januari 2010 (1år, 3 månader, 3 dagar och 17½timme senare)
Hej, dålig uppdatering jag vet... fast eftersom det är mi blogg så kan jag skriva så mycket eller lite jag vill. Dock blir det ju lite tråkigt för mina vänner som läser när jaginte uppdaterar så ofta som jag vill men jag har ju lite strul med internet på min dator så jag kan bara använda brorsans ibland eller pappas.
Hur som haver...
Detta inlägg kommer vara väldigt starkt och privat men jag känner att jag måste verkligen skriva av mej lite och eftersom det mest är vänner som läser min blogg så bryr jag mej inte heller.
Till att börja med har jag drömt liknande saker i 2 nätter i rad nu... men inatt var det extra starkt. Jag vaknade upp runt 10 av att basse och otto låg och snarkade, konstigt dom brukar väcka mej runt 8 i vanliga fall. Hur som helst slog jag upp ögonen och det första jag tänkte var "jag borde börja läsa mer böcker så jag ska skaffa lånekort på bibblan!" varför jag tänkte så vet jag inte ännu men det var väl mitt undermedvetna eller nått som gav mej en spark i baken om att jag borde göra lite förändringar i mitt liv, tex börja läsa böcker istället för att glo på tvn bara. När jag gick ut med hundarna började tankarna virrvla runt i huvudet och jag kände att jag MÅSTE få skriva ner detta! Kanske inte ordagrant för så bra minne har jag inte!
Det jag drömde inatt kommer jag nog bara berätta för Ida kanske Sandra också om hon orkar höra ;) , det är inget perverst eller något sånt bara känsligt för mej och jag vill helst av allt bara bli av med skiten men jag vet varför jag drömmer. Jag har skuldkänslor...fortfarande efter jag vet inte hur lång tid så gnager mina skuldkänslor inom mej och det har gjort det i ca 1 år och 3 månader nu. Jag har skuldkänslor för att jag har sårat en person riktigt djupt och för att jag har sabbat så jävla mycket utan att bry mej och istället bara blunda åt skiten. Efter ett tag starffar det en och det gjorde det riktigt hårt vid 2 tillfällen under 2008. Jag tror att några vet vad jag pratar om. Sista gången small det till i mitt huvud så hårt att jag då verkligen verkligen insåg allvaret men då var det för sent! Det misstaget vill jag verkligen inte göra om igen.
Det som nog ger mej mest ångest är att jag har förlorat en kompis. Nog min bästa komps jag har haft för vi delade ALLT! Kärlek javisst det kommer och går men vänner står! Kärlek ger mycket! ångest, hat, svartsjuka men även glädje, lycka och såklart kärlek. När jag tänker efter så skulle jag aldrig tagit och tackat ja till personen den kvällen i augusti för några år sedan. (usch skuldkänslor, för nu säger jag nästan emot mej själv) Just för att den sekunden förlorade jag min bästa kompis men det insåg jag inte för jag var dum och kär liksom den andra personen. Men om jag inte hade tackat ja hade jag nog hittat en annan i vilket fall som helst och sårat någon som hade förstört vänskapen ändå. Det positiva med att jag tackade ja var att jag fick många underbara stunder men också många förjävliga stunder. Jag kallar det erfarenhet! Utan erfarenheten hade jag inte haft en annan person idag. Tack vare det ena fick jag det andra och det har idag gjort mej till den lyckliga person som jag alltid stävat efter. Det finns bara en hake och det är om jag får jobbet imorgon som jag sökt till.
Men eftersom jag var så stark till att ta körkortet så kommer jag fan jobba så svetten rinner för att få jobbet! Då är allt perfekt! Utom mina skuldkänslor. Egentligen försvann dom i mars/april förra året men nu är dom tillbaka för jag kände att jag inte fick säga allt jag ville. Lite diskution på facebook är inte mycket att komma med. Hade varit starkare om jag fick säga det rakt ut framför personen istället men jag fick liksom inte rätt tillfälle för det kändes som att allt skulle rasa då. Den pyttelilla nästan omärkbara vänskapen jag fick räckte inte för att jag skulle kläcka ur mej skiten. Jag hoppas att personen jag snackar om läser det här, den personen läste iaf min blogg förra året utan att jag visste om det men fick sedan reda på det vilket gjorde mej både glad och rädd. Men vafan har man en offentlig blogg så är et ju meningen att vem som helst ska få läsa den...eller?
Jag vill be om ursäkt till massa personer som person nr 1 känner men det är ju för sent jag känner inte dom och dom har säkert glömt mej ändå. Men jag vet att person nr 1 inte har gjort det. Jag vill inte göra saken värre men det är jag ju så bra på att göra men nu går jag inte längre än hit på bloggen. Inga samtal, inga sms, inga möten eller andra sätt av kontakt. Det är upp till personen som läser detta och som det handlar om att höra av sej om det skulle vara något. Själv tänker jag bara fösa undan skiten tills vidare och leva livet som jag har nu. Med vänner, familj, pojkvän, jobb, djur, fritid osv.
Det jag skrivit i detta inlägg var en smula om att lära sej att växa upp! Jag växte hela tiden under perioden 2006-2008 men började inte visa ett skit för ens i början av 2009 då allt kom på en gång. Jag är verkligen inte samma person idag som för några år sedan inte bara pga av min ålder utan min erfarenhet! När jag blickar idag tillbaka så var jag en riktig skitunge, en dum tjej som var i mitten av tonåren och som bara sket i allt utom sej själv, jag var för ung för uppdraget jag antog mej då och idag ser jag upp till personen så jävla mycket för att personen stog ut med mej så pass lång tid och hjälpte mej fast jag inte hjälpte mej själv! Känn dej jävligt speciell för tack vare DEJ så har jag det underbara liv jag lever idag. (dock spelar massa andra saker in) Du måste nog klassas som världens snällaste person och där med basta! Ta vara på det! Du kommer alltid finnas i mina tankar som en vän!
Och till er yngre läsare: Fan för vuxenlivet och alla dess problem på vägen dit! Lägg märke till den fetare texten som dyker upp under inlägget. (speciellt min granne som just börjat ge sej in i skiten)
Nu ska jag duscha och sedan fixa mej för att ta bilen till tumba och äta lunch med älskling och sedan till huddinge för att skaffa ett bibliotektskort och sedan köpa några saker på H&M samt Kicks.
Hur som haver...
Detta inlägg kommer vara väldigt starkt och privat men jag känner att jag måste verkligen skriva av mej lite och eftersom det mest är vänner som läser min blogg så bryr jag mej inte heller.
Till att börja med har jag drömt liknande saker i 2 nätter i rad nu... men inatt var det extra starkt. Jag vaknade upp runt 10 av att basse och otto låg och snarkade, konstigt dom brukar väcka mej runt 8 i vanliga fall. Hur som helst slog jag upp ögonen och det första jag tänkte var "jag borde börja läsa mer böcker så jag ska skaffa lånekort på bibblan!" varför jag tänkte så vet jag inte ännu men det var väl mitt undermedvetna eller nått som gav mej en spark i baken om att jag borde göra lite förändringar i mitt liv, tex börja läsa böcker istället för att glo på tvn bara. När jag gick ut med hundarna började tankarna virrvla runt i huvudet och jag kände att jag MÅSTE få skriva ner detta! Kanske inte ordagrant för så bra minne har jag inte!
Det jag drömde inatt kommer jag nog bara berätta för Ida kanske Sandra också om hon orkar höra ;) , det är inget perverst eller något sånt bara känsligt för mej och jag vill helst av allt bara bli av med skiten men jag vet varför jag drömmer. Jag har skuldkänslor...fortfarande efter jag vet inte hur lång tid så gnager mina skuldkänslor inom mej och det har gjort det i ca 1 år och 3 månader nu. Jag har skuldkänslor för att jag har sårat en person riktigt djupt och för att jag har sabbat så jävla mycket utan att bry mej och istället bara blunda åt skiten. Efter ett tag starffar det en och det gjorde det riktigt hårt vid 2 tillfällen under 2008. Jag tror att några vet vad jag pratar om. Sista gången small det till i mitt huvud så hårt att jag då verkligen verkligen insåg allvaret men då var det för sent! Det misstaget vill jag verkligen inte göra om igen.
Det som nog ger mej mest ångest är att jag har förlorat en kompis. Nog min bästa komps jag har haft för vi delade ALLT! Kärlek javisst det kommer och går men vänner står! Kärlek ger mycket! ångest, hat, svartsjuka men även glädje, lycka och såklart kärlek. När jag tänker efter så skulle jag aldrig tagit och tackat ja till personen den kvällen i augusti för några år sedan. (usch skuldkänslor, för nu säger jag nästan emot mej själv) Just för att den sekunden förlorade jag min bästa kompis men det insåg jag inte för jag var dum och kär liksom den andra personen. Men om jag inte hade tackat ja hade jag nog hittat en annan i vilket fall som helst och sårat någon som hade förstört vänskapen ändå. Det positiva med att jag tackade ja var att jag fick många underbara stunder men också många förjävliga stunder. Jag kallar det erfarenhet! Utan erfarenheten hade jag inte haft en annan person idag. Tack vare det ena fick jag det andra och det har idag gjort mej till den lyckliga person som jag alltid stävat efter. Det finns bara en hake och det är om jag får jobbet imorgon som jag sökt till.
Men eftersom jag var så stark till att ta körkortet så kommer jag fan jobba så svetten rinner för att få jobbet! Då är allt perfekt! Utom mina skuldkänslor. Egentligen försvann dom i mars/april förra året men nu är dom tillbaka för jag kände att jag inte fick säga allt jag ville. Lite diskution på facebook är inte mycket att komma med. Hade varit starkare om jag fick säga det rakt ut framför personen istället men jag fick liksom inte rätt tillfälle för det kändes som att allt skulle rasa då. Den pyttelilla nästan omärkbara vänskapen jag fick räckte inte för att jag skulle kläcka ur mej skiten. Jag hoppas att personen jag snackar om läser det här, den personen läste iaf min blogg förra året utan att jag visste om det men fick sedan reda på det vilket gjorde mej både glad och rädd. Men vafan har man en offentlig blogg så är et ju meningen att vem som helst ska få läsa den...eller?
Jag vill be om ursäkt till massa personer som person nr 1 känner men det är ju för sent jag känner inte dom och dom har säkert glömt mej ändå. Men jag vet att person nr 1 inte har gjort det. Jag vill inte göra saken värre men det är jag ju så bra på att göra men nu går jag inte längre än hit på bloggen. Inga samtal, inga sms, inga möten eller andra sätt av kontakt. Det är upp till personen som läser detta och som det handlar om att höra av sej om det skulle vara något. Själv tänker jag bara fösa undan skiten tills vidare och leva livet som jag har nu. Med vänner, familj, pojkvän, jobb, djur, fritid osv.
Det jag skrivit i detta inlägg var en smula om att lära sej att växa upp! Jag växte hela tiden under perioden 2006-2008 men började inte visa ett skit för ens i början av 2009 då allt kom på en gång. Jag är verkligen inte samma person idag som för några år sedan inte bara pga av min ålder utan min erfarenhet! När jag blickar idag tillbaka så var jag en riktig skitunge, en dum tjej som var i mitten av tonåren och som bara sket i allt utom sej själv, jag var för ung för uppdraget jag antog mej då och idag ser jag upp till personen så jävla mycket för att personen stog ut med mej så pass lång tid och hjälpte mej fast jag inte hjälpte mej själv! Känn dej jävligt speciell för tack vare DEJ så har jag det underbara liv jag lever idag. (dock spelar massa andra saker in) Du måste nog klassas som världens snällaste person och där med basta! Ta vara på det! Du kommer alltid finnas i mina tankar som en vän!
Och till er yngre läsare: Fan för vuxenlivet och alla dess problem på vägen dit! Lägg märke till den fetare texten som dyker upp under inlägget. (speciellt min granne som just börjat ge sej in i skiten)
Nu ska jag duscha och sedan fixa mej för att ta bilen till tumba och äta lunch med älskling och sedan till huddinge för att skaffa ett bibliotektskort och sedan köpa några saker på H&M samt Kicks.
Kommentarer
Trackback
